littleangelthoughts

Tänkte först säga: "Ursäkta min få kära läsare för att jag inte uppdaterat på typ 30 år", men insåg att "men varför ska jag göra det? Jag har ju rätten att inte alltid palla med att sätta mig framför en dator och skriva om mitt liv." Fast nu är jag här som sagt! 

 

Som titeln säger: Livets berg- och dalbana genom sol och regn! Så är det exakt såhär som det varit för mig det senaste och som jag tror det har varit för alla! Jag har haft de jobbigaste 2 månaderna i mitt liv, men också de viktigaste, jag har öppnat upp mig om så mycket som jag aldrig trodde jag skulle berätta för någon människa och det har tagit sin kraft! Mycket av de sakerna jag tvingat mig själv att minnas, det har rubbat min självbild och min bild på "Hur ser de runt omkring mig på mig?". Mycket av alla dessa saker, samtidigt som jag för en dryg månad sen fick reda på att jag led av järnbrist (därav min trötthet) har verkligen tagit ut sin lott på mig och jag har bara känt hur jag kollapsat ihop, samtidigt som jag ska ha klarat av skolan och kyrka med ett leende på läpparna. 

 

Jag tänker erkänna, det har tagit mig till en punkt där jag gjort saker jag inte är stolt över, men samtidigt så väljer jag att lägga det bakom mig.. I vilket fall, jag har upplevt mycket av de här dåliga känslorna och de har fått mig att snöra in mig på helt fel tankespår, vilket har lett till att jag börjat uppleva ångest, panikångest samt djupare depression i allmänhet, så jag har inte riktigt kunnat klara av skolan, jag har skolkat och bara vägrat gå upp ur sängen de flesta dagar. Men det här har även fått mig att konfrontera en del saker, varav min pappa, det gick inte så bra, för där och då fick jag svar på det jag länge befarat skulle vara sant! 

 

Men i och med allt detta så har även min relation till en del människor vuxit, medan andra jag börjat betvivla lite. För jag har som sagt konfronterat och jag har varit ärlig och sagt som det är till människor, vilket har lett till samtal, 90% som varit bra, 10% som inte varit det. Jag har fått en djupare bild av människor runt omkring mig och de har förhoppningsvis fått det av mig också!

 

Men som sagt så har jag inte bara haft regniga dagar i livet, jag har haft riktigt soliga också! Jag har fått uppleva sådana stunder av glädje och skratt med människor, för första gången på år så fick jag en fantastisk födelsedag som jag inte lär glömma i första taget! Igår käkade jag pizza med en av de människor jag älskar mest på jorden, min bästa kompis och de samtalen vi hade var något jag aldrig riktigt trodde vi skulle ha, men vi hade de och det var så givande, framför allt för mig! De människor i mitt liv har varit till ett sådant stöd genom de de varit, bara genom en kram, eller ett leende, genom några fina ord, genom allt! Jag är otroligt välsignad som fått ha dessa människor där för mig, mitt i stormen! 

 

De senaste månaderna framför allt, det har varit massa tårar, det har varit skratt emellanåt, det har varit slag men det har också varit kramar. Jag är fortfarande mitt uppe i stormen, men jag känner att jag börjat få upp ögonen igen för det mer ljusa i livet och jag har en lång väg kvar, eller ja den kommer nog aldrig ta slut. Men det är som en vis ung man sa till mig: Vi är 100% skyldiga till våran egen attityd. Det ÄR svårt, det har varit svårt för mig också, att försöka vara optimistisk när allt i dig säger åt dig att bara ge upp, när ångest fyllt hela dig med vedevärdiga tankar.

 

Men för de som har det bäver och mer än så, våga vända er till någon, våga be om hjälp, våga släppa in de folk som vill dig väl, de kommer vara svårt men sen kommer du göra som jag en dag. Du kommer titta tillbaka på den tiden av storm och se det du inte såg just då och du kommer växa utifrån det. Jag har fallit och jag är påväg att resa mig upp igen, men det är som en text jag läste på internet sa: "Fall seven times, stand up eight". Vi har alla ärr och skador från de inre krig vi utkämpar, några har fysiska, andra har mentala och vissa, de har båda två. Livet är värt att leva, ta det från en människa som vet hur det är att vara i ett levande helvete där död kan kännas som den enda utvägen men som hittade ut, för när du väl hittar den där ljuspunkten, då förstår vad det är som gör att människor väljer att stanna kvar, lycka är något man måste kämpa för, det kommer inte helt naturligt och det stannar aldrig helt av sig självt, livet är en kamp mellan gott och ont, mellan kärlek och hat, mellan saker som uppbygger dig eller river ner dig.

Tricket är att våga: våga vara dig själv, våga känna vad schön det är du känner, våga känna att det är okej att misslyckas, där okej att inte alltid vara stark, det är okej att trilla, sålänge du inte ger upp. Men våga vara glad, våga vara arg, våga skratta så att magen gör ont, våga gråta tills du inte kan gråta mer. Alla gör vi bra och dåliga val i livet, så våga vara mänsklig, våga vara DU. Du är fantastiskt som den du är, det finns en anledning till varför vi människor är skapta olika, om alla var lika, vad skulle vi då lära oss av i livet? Vi är vad vi är och vi är vackra och älskade på grund av det, du är älskad för att du är du, så kör på det, kör på din egen stil, på din känsla och allt vad du är och känner, det är okej, du ÄR någon, skit i den förbannade stela svenska stereotypen eller jantelags-personen som samhället försökt lära oss att vara med alla normer och skit. Våga vara lycklig med den du är, våga lev fullt ut, för världen och människor skulle inte vara densamme utan dig, vi alla formar den här världen och människorna runt omkring på något sätt, vare sig vi vill eller inte. Det är enklare än vad du tror att lämna avtryck i folks liv, du är betydelsefull, glöm aldrig någonsin det. 

 

Så vem du än är, kom ihåg att JAG, jag älskar dig och jag vill aldrig någonsin förlora dig. ♥