littleangelthoughts

Nämen vad var det nu? 2 månader sen jag uppdaterade?

Anyways, de som väntar på något gott väntar aldrig för länge right? 

 

Kan ju börja med att berätta att mitt hår växt ytterliggare 2cm sen sist, aha, mhm, intressant, lr hur? 

Så jag vet inte hur resten av omvärlden haft det, men jag har haft det ofantligt jobbigt de senaste månaderna, mer lr mindre kan jag väl säga att de mer officiellt bara började brista för mig efter att min farfar dog i slutet av september! Min farfar var någon som präglade praktiskt taget den större delen av min uppväxt från det att jag föddes till det att vi flyttade när jag var 9-10 år. Sen när jag flyttade hit till Mullsjö, så började jag bry mig mindre med åren att vilja besöka honom tills jag inte träffade honom om inte nödvändigt, och alla telefonsamtal blev som en tyngd för alla, vi orkade inte, jag orkade inte och jag utvecklade någon sorts irritation mot honom som blev till en skuld efter hans bortgång. Vilket jag fått behöva hantera en del, samt sorgen efter hans död.

 

Mitt i allt det så har allt annat varit kaos också, skola, tron/kyrkan, familjen självklart, och att hålla sig själv välmående fysiskt med sömn och mat. Det har gått neråt och ännu mer neråt, men även under denna perioden så har jag fått vara med om så mycket bra, och fått sådant stöd/hjälp! Saker som har fått mig gå framåt i livet, och jag är så tacksam för att jag fått vara med om de glädjestunder som jag har! Det är de små sakerna i livet som fått mig förstå varför man fortsätter gå när benen vill ge vika och hjärtat nästan ger upp i sina slag för att leva.

 

Så till er som känner som jag gjort, att ni bara velat ge upp på allt, på livet, för det har jag, jag har velat att bara få somna och inte behöva vakna upp igen, jag har velat dö. För er som känt så, av min erfarenhet från denna period så har jag gjort en lista över varför det är bättre att leva vidare trots svårigheter. Än att välja att vilja dö:

 

• Att bli/vara kär i någon och ha det besvarat
• FJÄRILAR I MAGEN
• Att sitta uppe och snacka med någon du gillar natten lång, och veta att du kommer få ångra det sedan för att du ska upp vid 6-7 och åka till skolan, men inte bry sig alls, för i den stunden känns allt så perfekt.
• Sitta och vara osocialt social med någon i flera timmar och bara få vara, med en någon.
• Filmkvällar
• KRAMAR!!
• Nattpromenader, själv lr med någon
• Bli bjuden på hemmagjorda köttbullar 
• Kladdkaka
• Finna ny helt awesome musik
• Flumma och fjanta runt med kompisar
• De roliga sekunderna Snapchat bjuder en på x antal gånger per dag!
• Oplanerade resor till ställen, som t ex Skövde! 
• Lyssna in folks underbara skratt lr dialekter
• Shoppa nya välbehövda kläder!
• Donkenmat eller annat gott skräp!
• Djupa samtal, och väldigt flummiga samtal
• Dansa runt och sjunga i pyjamas halva dagen
• Träffa mäniskor du inte träffat på länge
• Få massage 
• Få sova bort halva dagen för en gångs skull
• Hemmaspa-dagar
• Nystädat rum (även om processen känns hemsk)
• Få höra att du är vacker, även när du känner dig lika fin som Satans avföring.
• Få nya smeknamn som du bara inte kan avsky! Som Carrol!
• Höra orden "Jag tycker om dig" 
• Mättisdagar
• Slappdagar
• RISOTTO, massa risotto!
• CHOKLAD
• Serie-maraton
• Sjunga karaoke
• VINES
• Vänliga främlingar 
• Coca cola och godis
• SÖTA SMS lr meddelanden
• Få höra att man är uppskattad
• Ha dagar när man mår riktigt bra och känner sig sjukt snygg/vacker/söt
• Vara med om knasigheter som kommer bli till bra minnen en dag
• HELA GREJEN MED ATT VARA NYKÄR OCH HELT SOCKERSÖT MED NÅGON (fortfarande
• Skratta genom tårarna med någon
• Skratta tills glädjetårarna sprutar och magen värker
• Känna luften i lungorna och om ens för en sekund se varför, trots allting, varför livet är värt att leva, om just bara för den sekunden se det vackra och det underbara som livet faktiskt har att ge.

 

Tänkte först säga: "Ursäkta min få kära läsare för att jag inte uppdaterat på typ 30 år", men insåg att "men varför ska jag göra det? Jag har ju rätten att inte alltid palla med att sätta mig framför en dator och skriva om mitt liv." Fast nu är jag här som sagt! 

 

Som titeln säger: Livets berg- och dalbana genom sol och regn! Så är det exakt såhär som det varit för mig det senaste och som jag tror det har varit för alla! Jag har haft de jobbigaste 2 månaderna i mitt liv, men också de viktigaste, jag har öppnat upp mig om så mycket som jag aldrig trodde jag skulle berätta för någon människa och det har tagit sin kraft! Mycket av de sakerna jag tvingat mig själv att minnas, det har rubbat min självbild och min bild på "Hur ser de runt omkring mig på mig?". Mycket av alla dessa saker, samtidigt som jag för en dryg månad sen fick reda på att jag led av järnbrist (därav min trötthet) har verkligen tagit ut sin lott på mig och jag har bara känt hur jag kollapsat ihop, samtidigt som jag ska ha klarat av skolan och kyrka med ett leende på läpparna. 

 

Jag tänker erkänna, det har tagit mig till en punkt där jag gjort saker jag inte är stolt över, men samtidigt så väljer jag att lägga det bakom mig.. I vilket fall, jag har upplevt mycket av de här dåliga känslorna och de har fått mig att snöra in mig på helt fel tankespår, vilket har lett till att jag börjat uppleva ångest, panikångest samt djupare depression i allmänhet, så jag har inte riktigt kunnat klara av skolan, jag har skolkat och bara vägrat gå upp ur sängen de flesta dagar. Men det här har även fått mig att konfrontera en del saker, varav min pappa, det gick inte så bra, för där och då fick jag svar på det jag länge befarat skulle vara sant! 

 

Men i och med allt detta så har även min relation till en del människor vuxit, medan andra jag börjat betvivla lite. För jag har som sagt konfronterat och jag har varit ärlig och sagt som det är till människor, vilket har lett till samtal, 90% som varit bra, 10% som inte varit det. Jag har fått en djupare bild av människor runt omkring mig och de har förhoppningsvis fått det av mig också!

 

Men som sagt så har jag inte bara haft regniga dagar i livet, jag har haft riktigt soliga också! Jag har fått uppleva sådana stunder av glädje och skratt med människor, för första gången på år så fick jag en fantastisk födelsedag som jag inte lär glömma i första taget! Igår käkade jag pizza med en av de människor jag älskar mest på jorden, min bästa kompis och de samtalen vi hade var något jag aldrig riktigt trodde vi skulle ha, men vi hade de och det var så givande, framför allt för mig! De människor i mitt liv har varit till ett sådant stöd genom de de varit, bara genom en kram, eller ett leende, genom några fina ord, genom allt! Jag är otroligt välsignad som fått ha dessa människor där för mig, mitt i stormen! 

 

De senaste månaderna framför allt, det har varit massa tårar, det har varit skratt emellanåt, det har varit slag men det har också varit kramar. Jag är fortfarande mitt uppe i stormen, men jag känner att jag börjat få upp ögonen igen för det mer ljusa i livet och jag har en lång väg kvar, eller ja den kommer nog aldrig ta slut. Men det är som en vis ung man sa till mig: Vi är 100% skyldiga till våran egen attityd. Det ÄR svårt, det har varit svårt för mig också, att försöka vara optimistisk när allt i dig säger åt dig att bara ge upp, när ångest fyllt hela dig med vedevärdiga tankar.

 

Men för de som har det bäver och mer än så, våga vända er till någon, våga be om hjälp, våga släppa in de folk som vill dig väl, de kommer vara svårt men sen kommer du göra som jag en dag. Du kommer titta tillbaka på den tiden av storm och se det du inte såg just då och du kommer växa utifrån det. Jag har fallit och jag är påväg att resa mig upp igen, men det är som en text jag läste på internet sa: "Fall seven times, stand up eight". Vi har alla ärr och skador från de inre krig vi utkämpar, några har fysiska, andra har mentala och vissa, de har båda två. Livet är värt att leva, ta det från en människa som vet hur det är att vara i ett levande helvete där död kan kännas som den enda utvägen men som hittade ut, för när du väl hittar den där ljuspunkten, då förstår vad det är som gör att människor väljer att stanna kvar, lycka är något man måste kämpa för, det kommer inte helt naturligt och det stannar aldrig helt av sig självt, livet är en kamp mellan gott och ont, mellan kärlek och hat, mellan saker som uppbygger dig eller river ner dig.

Tricket är att våga: våga vara dig själv, våga känna vad schön det är du känner, våga känna att det är okej att misslyckas, där okej att inte alltid vara stark, det är okej att trilla, sålänge du inte ger upp. Men våga vara glad, våga vara arg, våga skratta så att magen gör ont, våga gråta tills du inte kan gråta mer. Alla gör vi bra och dåliga val i livet, så våga vara mänsklig, våga vara DU. Du är fantastiskt som den du är, det finns en anledning till varför vi människor är skapta olika, om alla var lika, vad skulle vi då lära oss av i livet? Vi är vad vi är och vi är vackra och älskade på grund av det, du är älskad för att du är du, så kör på det, kör på din egen stil, på din känsla och allt vad du är och känner, det är okej, du ÄR någon, skit i den förbannade stela svenska stereotypen eller jantelags-personen som samhället försökt lära oss att vara med alla normer och skit. Våga vara lycklig med den du är, våga lev fullt ut, för världen och människor skulle inte vara densamme utan dig, vi alla formar den här världen och människorna runt omkring på något sätt, vare sig vi vill eller inte. Det är enklare än vad du tror att lämna avtryck i folks liv, du är betydelsefull, glöm aldrig någonsin det. 

 

Så vem du än är, kom ihåg att JAG, jag älskar dig och jag vill aldrig någonsin förlora dig. ♥

Insåg idag 6/4-13 att det var ett bra tag sen sedan jag skadade mig sist, fascinerande va? Lite.. I alla fall, till att ha kommit till denna dagen och fortsätta gå mot de andra så har det varit asjobbigt men också underbart i flera stunder, vilket fått en att tänka, väldigt mycket, på allt. Men någonting jag insett under denna tiden är att sår faktiskt läker, med tiden, många av dom i alla fall. Men hur mycket man än försöker, försöker vara positiv och allt, så är lycka inget som naturligt varar helt förevigt. Det är ett val att försöka fokusera på det som bygger upp en, eller det som förstör. Livet är en evig kamp, depression, ångest, etc är något jag insett att jag kommer få jobba med hela mitt liv med att kontrollera, det är ett faktum. Man måste slita för att vara lycklig, men värt mödan är det dock när man väl sitter där med träningsvärk i magen och kinderna från allt skrattande, när de värmer i hela kroppen. Det är många gånger under denna tiden som jag velat falla tillbaka, varit nära på. Bara den senaste månaden så var jag nära, men sen tog jag mig i kragen och gjorde mig av med det som frestade mig, i ett vitt kuvert och lagd i händerna på någon annan att slänga bort. I vilket fall, som jag skriver det här, jag är inte superlycklig, jag långt ifrån skrattar och skuttar runt just. Jag har spillt några tårar idag, återigen intalar jag mig själv att i slutändan kommer det bli okej, även om det inte känns så nu, så kommer det bli det. Men ändå smiter ett litet genuint leende upp på mina läppar medan jag skriver och tänker. Jag måste fortfarande varje dag ställa mig framför spegeln och säga: Du är vacker och älskad bruden, never forget and keep rocking! Ibland ropar jag ut det i munter ton, ibland muttrar jag bara ut det med sur min. Det är en evig kamp, att leva, men jag tänker inte sluta bara för det, vad är bra med det? 

 

Att fixa det här som kallas livet, hur? Så relativt långt som jag kommit på vissa plan, det hade jag aldrig kunnat göra själv! Jag vill verkligen tacka alla mina vänner, i och utanför kyrkan, för stödet, för det flertalet gånger de låtit mig få komma och gråta ut hos dom, fått prata ut. För att de funnits där hela tiden, och fortsätter finnas, för att de kommer med glädje och får en dra på smilbanden bra som dåliga dagar! Tack, min resa är inte slut än, det kommer komma många fler backar och gupp i livet, lite raksträckor också, och jag är tacksam som aldrig behöver gå den här vägen ensam längre, tack! Utan er så hade jag inte klarat det, jag vet att det är jag som gjort arbetet, men ni har vart som oljan som fått min motor att inte skära sig, som fortsatt få kuggarna att gå, eller hur bilspråk nu funkar. (Var det korrekt sagt tro, äh, vi säger det nu) Tack, ni förtjänar också en stor bit av kakan för detta! 

 

Sen som den kristna och väldigt stolt troende människan som jag är, så vill jag ge världens creads till Gud, för alla människor Han välsignat mig med, med all kärlek, kraft och styrka han överöst mig med, tack, finns knappt ord att beskriva något av allt jag känner och tänker. 

 

Så ja, det här är livet (Välkommen till det, Carolina), det är inte en dans på rosor alltid, man står inte alltid på toppen av en regnbåge, utan ibland är man mitt i stormen, men om man fokuserar nog med blicken på de mörka molnen så kan man se skuggan av solen skymta sig någonstans där bakom. Jag kommer ha dagar när allt känns skit, när jag vill skrika och kasta saker omkring mig, jag kommer ha dagar när jag är glad och kommer inbjuda människor till kramar som aldrig verkar ta slut. Jag vill påstå att jag mår bra, men jag mår också dåligt, jag är glad, men jag gråter även, jag är en simpel människa med ett litet trasigt förflutet. Bara det faktum att leva ett normalt liv är något jag behövt lära mig att göra under denna tiden, samt lära mig lita på människor igen (vilket har varit mitt livs bästa val förövrigt). Jag har kunnat lära mig att älska mig själv, oavsett för vad jag är, och jag är mycket, men också lite! Jag har fått lära mig en barnslig och självklar sak som innebörden av att sova och äta regelbundet och ordentligt, vilket har vart ett stort problem för mig att komma ifrån, alla sömnlösa nätter och dagar då jag svält mig själv, det är mycket bättre nu men fortfarande så uppföljer jag inte det varje dag! Jag lär mig fortfarande, jag växer, jag mognar, jag är påväg någonstans, jag vet inte vart men jag vet att det kommer vara värt väntan och allt vandrande! Jag har gjort och kommer fortsätta göra stora misstag och stora bedrifter i livet, jag faller och jag reser mig upp igen! Det finns någon mening med mitt liv, varför annars skulle jag fortfarande vara kvar? Varför skulle ni mina vänner annars fortsätta bry er så mycket om att hålla mig kvar på fötterna? Min tro må svikta och jag må tvivla, men med Gud och ni människor i mitt liv, så kommer det bli okej, i slutändan.

 

Så till ni som orkat läsa allt, tack så mycket, ni är guld värda, hoppas ni inser det och alltid kommer ihåg det! Jag älskar er, ni är fantastiska! Bara en simpel sak som ett "Hej", en kram eller ett leende kan göra så mycket, så underskatta aldrig det! Trots att ni gjort så mycket mer än så under denna tiden, så underskatta aldrig kraften av en gärning! Ni är sannerligen ena' underbara klippor att få ha i livet, i vackra soluppgångar som i stormiga hav!

 

 

Ps. Jag ljög inte när jag sa att vissa sår läker bort med tiden, detta är de fysiska.

Ärligt talat, jag behövde prata av mig, men samtidigt kunna förmedla det till någon, jag är ledsen om det blev långt, rörigt och akward typ.. Men detta var ärligt talat det jag hade på hjärtat, so bare with me on this one, okay? 

 

 

Ja, ledsen att jag bröt ihop lite smått där också.. Aja, ska begrava mig själv under en sten för all evighet nu.. 

Jag är lycklig, det är jag, jag har haft två otroligt goa veckor, det tänker jag inte ljuga om! Jag har ändå lite fått uttrycka mina känslor mot folk, det jag kunnat uttrycka i alla fall. Så vad är det då som jag grubblar så över, jo notera att jag fått litet uttryckt till människorna runtomkring mig. 

 

Det finns så många tankar som jag haft i huvudet, inte dåliga tankar utan bara mer tankar och därmed funderingar kring olika saker i mitt liv och jag vill bara få babbla ut om det i en (säkerligen) rörig massa till någon, men kanske inte vem som helst, men någon i min närhet, någon jag självklart litar på i dessa frågor!  

 

Varför gör jag då inte det? För det känns redan som jag stör människor tillräckligt med allt som jag är och har att säga/uttrycka. Sen vågar jag inte fråga, det för att jag är rädd för att störa och jag behöver någon som låter mig prata, någon som lyssnar först och börjar prata efteråt, när jag är klar. Eller förstår ni? 

 

Det känns lite hopplöst, att jag är sådan, alltid, jag vill sträcka mig ut, men jag vågar inte till typ 80% göra det, för att det känns som att jag stör, som jag är en gnällig finne i röven på någon typ.. Vilket är något jag inte vill vara, verkligen inte! Så jag vet inte vad jag ska göra, jag känner verkligen att det skulle vara gött om jag fann någon som kunde ha tiden och orken att sitta ner med mig någon timme eller två (som man brukar säga), bara låta mig få prata av mig, ta frågorna samt ge mig svaren efteråt! 

 

Nu ska jag försöka ruska av mig den känslan och tanken för några timmar och sova, men det ändrar inte det faktum att jag måste ta tag i det sedan, i morgon eller i övermorgon.

 

 

Peace.

Just nu är det världens bevis på min hand att jag är en dålig person.. Hamnade jag i slagsmål igår då tro? Njaa.. Personen i fråga ville inte slåss, och vad som en början egentligen bara var lite lätta slag för att trigga igång den andra personen i fråga till att busabråka lite, gick relativt fort över till att jag hade fått upp mitt temprament i samband med att all min frustration och ilska började bubbla upp och sedan ta fyr.

 

Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska förklara detta. Jag har gått med allt bubblandes under ett lock, min ilska och frustration alltså. Sen igår med varje slag och utan att jag mötte motstånd, så blev det som att locket flög av och jag bara lät allt flöda ut, och plötsligt så provocerade det mig att personen bara log mot mig, kollade på mig, inte gjorde någonting, trots att jag praktiskt taget sa: "Men kom igen nu då, slå tillbaka lite nudå, din homosexuella grisröv".

 

Sen slog jag till personen så hårt att jag (troligen) spräckte ett blodkärl vid knogen och halva handen svullnade upp. Men ja, slutade inte riktigt där, för när handen svullnade upp så blev jag lite surare, så slog personen tills jag sedan bara gav upp och la mitt huvud på dennes uppdragna knän i soffan och i en ton igen sa: "Varför ska du vara så genomgod för, kunde du inte bara slagit tilllbaka.." Sen när jag vände mitt huvud så ryckte personen till och jag i en uppgiven ton fick klargöra att "Jag ska inte slå dig mer nu."

 

Det personen gör efter att jag gjort vad som skulle kunna klassas som misshandel (troligen för blåmärkerna) är att den stryker mig över huvudet och i kliar mig i hårbotten lugnande samt låter mig få hänga mitt huvud på dess knä tills jag är helt lugn igen.

 

Men min fråga till mig själv är, varför gör jag så då? Jag vill från djupet av mitt hjärta att folk ska känna sig uppskattade, men det verkar aldrig hålla så långt.. Jag säger: "Åh du är en helfantastisk person" men sen så lever jag inte upp till det jag sagt, utan jag gör något, som skulle kunna få dom att må dåligt. För att vara ärlig, min originalplan för kvällen var att bara krama om samma person som jag "misshandlade" för att den verkligen förtjänade en kram! 

 

Jag vill i mitt hjärta förbättra mig själv på den planen, men det är otroligt jobbigt, för jag vill verkligen verkligen gott, men jag gör ont, alltid.. Aja, så just nu mår jag lite som jag förtjänar (som Tonny alltid säger på sin hangover), och jag rätt mycket förtjänar att ha en halvt handikappad högerhand. Hejdå tills vidare bloggen.

 

Sitter just nu och inväntar mattelektionen i ett ensamt klassrum med världens hicka! Funderar på livet, eh nej inte direkt, eller jo typ! Jag måste komma i gång med att försöka börja skriva igen, vill skriva noveller och annat gojs! Men för det måste man ha tid och inspiration, jag har varken eller! Det är antingen skolan, kyrkan, plugg eller att bara hinna vara mig själv som gäller! Alltså mig själv är jag ju nästan alltid, kanske en lite fasad i skolan, nertonad och skötsam liksom, skrattar på rätt ställen och försöker ta iniativ! I kyrkan är jag ju alltid mig själv, dock så kan jag ju inte alltid göra vad jag vill när jag är där som ledare över t ex mina scouter på 8 år, jag måste ju då visa ett tålmodigt ansikte och visa gott föredöme, samtidigt som jag får lov att vara lite lite barnslig! 

 

Men ska försöka börja impulsivskriva ner kladd mer, och se om jag kan få ut något av det! Men framför allt så ska jag utmana mig själv att skriva om kärlek, om lycka, mer på djupet om de abstrakta vackra sakerna, för smärta och sånt kan jag skriva och har skrivit mycket om! Men måste utmana mig till nya saker, släppa fram nya känslor! Sounds good, yeah? 

 

Min plan är att pumpa mig själv med vackra saker och ting, vackra låtar, texter, filmer, böcker, människor, ALLT!! För övrigt så hittade jag denna fina låt, inte kollat på lyriken på djupet, men gosh, fin låt!

 

Aja, det var allt för denna gången, puss och kram! 

Hel bloggishen, long time no see, eller vad man nu säger.. Jag tänker dedikera dessa meningar till att göra plats för min ungdomledares kommentarer, pikar och saker som han gör mot mig, och hur jobbigt det är att verkligen inte kunna bli sur på honom, alls.. 

 

Kan börja med att han tycker om att plocka bort småsten från mina skor när vi är på gudstjänst och kasta dom på mig.. Sen brukar han även kasta trådtussar på mig när han drar av överblivna trådar från kläder.. 

 

Sen hans kommentarer eller pikar, t ex som dessa senaste två dagarna!

 

I tisdags så hoppade jag i snön efter att ha vart på planering för scouterna, sen när jag skulle gå ut på "fast mark" så halkade jag och fick snö upp till låren, vilket var otroligt kallt och blött! Så då gick jag jättebrett med benen i en sorts pingvingång mot Gabriel då han skulle säga mig något! Sen när jag fram så immiterade han mig, och jag, tja knuffade honom! Då säger han: Men!! Du ser ju ut så, du går ju som att du måste bajsa, eller som du bajsat på dig! 

 

Eller igår, då ville jag kasta en toffel på honom! Jag snodde kyrkans internet efter ännnu ett planeringsmöte för konfan! Så jag passade på att göra klart en fikalista, tog ner viktiga dokument och skrev ett meddelande till en, helt viktiga saker! Sen när jag gick i genom PP  från dagens medicin-lektion (Då jag var hemma, utmattad eller nåt) så läste jag högt för mig själv: CNS, PNS, då hör jag Gabriel flika in: Penis! Sen när jag gav honom en "Are you serious"-blick så inflikar han: Men du sa ju det! "Nej, jag sa P-N-S.."

 

Men trots att han kan göra en smått frustrerad och förvirrad att ha som ungdomsledare ibland så kan jag inte förneka att han är väldigt god-och varmhjärtat som även får stå ut med mig när jag är sur på mig själv eller på världen och framför allt när jag också är på retligt humör och ibland pikar honom.. Sen hans underliga personlighet och sätt att vara får ändå en att i slutändan dra på smilbandet och smått fnysa åt honom, oavsett hur konstig han är. (Vilket han också pikar mig för, att jag alltid fnyser..)

 

Videoutmaningarna, jag kan inte göra dom, de blir aldrig att jag kan lägga upp de jag redan gjort då min bror inte tillåter mig av en anledningen av att "det tar för lång tid, och tar upp allt internet". Dock kanske jag lägger upp random videos då och då, som jag gjort förut! (Vi får se) Så, ja, det blir att jag får skita i dom, sen att jag inte har tid längre, skolan tar verkligen upp hela mina dagar, så jag hinner inte med det! Jag hinner knappt ens blogga, och har knappt aldrig orken, lr lusten! D:

 

Så ja, Carro ger upp! Men det var kul så länge det varade! Sen när det gäller novellen, jag får försöka komma i gång med den, men jag kan nästan önska att jag inte hade startat det projektet med just en stor novell, utan haft en sida med smånoveller, då ingen behöver förvänta sig ett nytt kapitel lr så för ofta, utan bara att det poppade upp någon ny smånovell då och då, så får se hur jag gör med den. För jag tänkte i så fall att jag har mitt stora novellprojekt på sidan av, för att sedan publicera ut allt en dag, när den är klar! :) Då jag inte heller hinna skriva så koncentrerat på en sak med allt som pågår i skolan! Så ja, jag är ledsen sötnosar, dessa saker hade vart enklare om jag levt i en annan tidsdimension, men i mitt nudagliga liv, så funkar det inte! :(

 

Såå, ja! Kommer kanske bli lite förändringar, men förhoppningsvis, så kommer ni inte bli för ledsna i ögat!

Här får ni en bild, för att beskriva vad ni alla är, med detta simpla ord. DU ÄR:

Dagens låtar! (Spellista): http://www.youtube.com/playlist?list=PL7EDE6665EA1B8A54&feature=mh_lolz

 

Alltså, saker går verkligen upp och ned just nu i mitt liv, när allt väl blivit bra så kommer nåt och bokstavligen smäller till en i magen! Varför, kära liv, ska du, vara så himla komplicerad?!?!? D:<

 

Men men, kan börja med det positiva! Jag var på en skitmysig vandring, kollade på månen och skrattade massor med två personer som jag kommit till att inse är riktgt superfina människor! Sen så argumenterade jag med Felicia om vem som hade störst och fulast rumpa, killarna avslutade argumentet med att säga: Allas rumpor är "sexy". 

Det nya internskämtet nu föresten! (Sexy) Men ja, Felicia är också superfin, hoppas hon fattar det nån gång! :)

 

Sen igår så för första gången på länge så dansade jag bugg med en vän från kyrkan medan han nynnade på nån melodi, och jag fnittrade likt ett litet barn! Jag fick se min "älskling" Ida igen då hon hade kommit hem! Och jag sjöng karaoke med Julia sent inpå kvällen! :)

 

Sen till det dåliga, ryktesspridning, sån omogen sak, varför gör folk sånt. speciellt så falska rykten? Vissa människor behöver verkligen mogna till, vi är 16-17 nu, dags att visa lite mer mognad! Jag går runt med världens klump i magen, men på måndag då banne mig, då ska de få så de tål! De ska få se en Carolina med högburet huvud och ett genuint leende på läpparna omringad av fina vänner, svider väl inte mer än att se nån lycklig, lr hur? (Kill em' with kindness)

 

Ja, och nu har jag bloggat, var ju ett bra tag sen! Men livet har vart lite för tumult för att jag ska ens ha haft nåt att skriva om. Men nu har ni en update i alla fall! Så puss på er fin-fina människor! Ni är sjukt älskade, glöm aldrig det! ♥

Jag, jag.. Jag höll bladet i handen idag, mina händer "krampade", jag var så nära igen på att göra det, den var tryckt mot handleden, det har gått över 7 månader, jag vet att jag kan klara längre om jag bara försöker, men jag är rädd, okej?

Iallafall, jag får "leva" i genom dessa sista 3 veckor, bara så fett trött på att höra "Det är bara 3 veckor kvar, ligg i nu!" Jag ligger i, det är ju allt plugg och all stress som gjort mig sånhär, ta bara och knip igen fram tills 15 juni så bjuder jag dig på chili tai lr nåt, överens? :)

Såå lyssnade på denna låten igår när jag egentligen borde sovit. Men sån lamer som jag är, så blev jag helt typ överfylld av tårar från ögonen. Jag påmindes om vad jag brukade vara, och tänkte på vart jag hamnat nu i livet. Och kan ju börja med att notera att jag aldrig haft anorexia dock.

Det känns som jag har gjort nåt bra ikväll, det bara liksom känns.. I hjärtat liksom, men det mesta som gjorts ikväll har bara gjorts av ren, umh det är saker jag gör utan att tänka mig för att det ligger nåt större värde i det, lr ett betydelsefullt värde i. Jag känner bara att betala en hamburgare för någon som är hungrig, liksom 20 kr fattigare lr rikare, vad gör det för mig i slutändan? lr som att låna ut min axel och låta någon bokstavligt kladda ut sin mascara i min luva, jackan går att tvätta, för vad som spelar roll för mig det är bara att personen i fråga i slutändan mår bra. Men dessa saker är saker jag gör, utan att tänka efter egentligen, det kommer så naturligt att ge av vad jag kan ge, oavsett om det är pengar som kanske inte kan betalas tillbaka, lr en axel så länge den behövs där. Men idag nu i slutändan så känns det som att jag kanske gjorde nåt som hade värde för någon annan, som betydde nåt för någon annan. Och det känns bra, det får mig påminnas att jag är också bara mänsklig, hur mycket jag än försöker stänga av mina känslor ibland. Det får mig påminnas om att jag lever, och det finns värde i de (vad jag kan tyckas) småsaker jag gör. Ville bara umh.. Dela det, nu ska jag sova. Men hare bäst, alla ni människor som ser detta: Ni är fett underbara och underskatta aldrig kraften av en liten handling. Våga ta iniativ, för du klarar så otroligt mycket mer än du tror. Puss och kram/ lilla angelusen, Carro. :)

Ps: Salue mea custos angelus, tack för att du är grunden för vad jag gjorde idag. Även om jag "gjort allt arbete själv" i princip (enligt dig-själv, instämmer inte helt dock) så hade det nog varit utan dina tips, råd och ja envishet på att inte ge upp. *BIG HUG* Tack, för allting, stort som litet. Du är underbar verkligen, glöm aldrig det, och kan inte tacka nog för allt du ställer upp med. May our God be with you, from this moment and all the way to infinity and beyond that. :)

Ps2. Till mina andra vänner, tack för att ni står ut med mina gnälliga dagar och djupa snackande. ;) Ursäkta om jag ibland med min normalitet blir lite jobbig, i grund och botten så bryr jag mig om er, oerhört mycket. Ni är min drake, japan och väska, och jag skulle inte byta er för nåt, kanske lite mat för tillfället dock, men det är en annan femma/diskussion. ;) Men ni är fett underbara, och om de inte vart för erat stöd (och många flers stöd också) och glädjestunder så skulle jag nog inte pallat allt lika väl/mycket. Puss på er tönt-huvuden! :)

Just nu sitter man och lyssnar på lite Ed Sheeran, de akustiska versionerna jag kunde hitta av hans låtar. Det är otroligt hur han kan fånga ens öron bara genom sin underbara röst och sin söta lilla gitarr.