Är otursdrabbad, impulsiv och flummig. Jag skrattar högt och gråter fult. Att dansa i regnet är kul! ♥
Änglar i mitt liv.
På tal om änglar, trodde jag skulle dö av skratt när en boende på min praktik sa: "Gabriel, dödsängeln." (I och med att vi pratade om en av de som arbetade där vars fru hade fått en son som tydligen såg ut som en "Gabriel") Varför då, tro? Jo för att jag kvällen innan sagt att min ungdomsledare Gabriel var en ängel.. (Jag var övertrött okej, jag hade fått 4-5 timmars sömn den natten..)
Hej föresten, bloggen! Jag har nog sannerligen haft den mest känslosamma tiden i mitt liv den senaste tiden! Som jag säkerligen berättat så har jag haft en del tankar på senaste tiden, trots att jag vart otroligt otroligt lycklig så har jag ändå mått dåligt! (Går det ihop) Men i söndags då så var min plan att på Attention när vi skulle gå en runda över hur vi haft det; att berätta att jag haft det bra. Men ack så fort den planen brast.. Jag kunde inte, utan där inför alla så berättade jag allt som jag kände och känt, om tankarna, om att jag tänkt söka till psykolog igen, ja om allt! Så ingen mur längre att gömma mig bakom.
Måndagen var en skitdag och praktikdagen ville aldrig ta slut vilket ledde till att jag sjukanmälde mig på tisdagen.
Sen i tisdags kväll så bröt jag ihop innan jag knappt hade hunnit yttra ett ord till min otroligt fina och godhjärtade ungdomsledare när jag bröt ihop mot hans dörr då han tog tag i mig och kramade om mig. (Vill bara säga att den kramen gjorde mig lite gladare då jag lät som en döende åsna och hans mage började kurra så ett litet skratt smet liksom ut) I vilket fall så fick jag komma in och bara prata av mig, och låt mig bara säga att det absolut bästa med att prata av sig till Gabriel är att han nästan aldrig ställer några frågor, vilket jag är otroligt tacksam för! Sen lyssnade vi på en riktigt fin lovsång och bara satt där i tysthet en stund.
Sen bad han för mig, och aldrig på så länge hade jag någonsin känt en sådan frid och sådant lugn. Det var galet, sannerligen! Sen pratade vi lite till efter det, och ja det var liksom allmänt gött. Men ja det måste jag säga: Den stunden var verkligen allt jag behövde samt behövt ett bra tag nu och jag är otroligt tacksam att jag får ha den personen i mitt liv som ställer upp så för mig, framför allt i så olägliga tider! Well of course I'm grateful? Wouldn't you be if you had such angel-like people and friends in your life? Surely you would be.
För övrigt så har jag haft det otroligt bra dessa två dagar efter detta! Sen så var jag duktig och ringde in ett meddelande till min psykolog, så nu får vi se när jag får svar dock! Nu snart så ska jag sova och ta mig an fredagen när den kommer! :)
Men ja jag ber lite om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande och om ämnena i de senaste inläggen! Förövrigt så ska jag "jobba" i helgen (inte alls taggad.. Vill ju sova!) Sen även i morgon så ska jag till SVF och hoppas jag träffar Hanna! Men nu ska jag sova! Puss och kram ni finaste! <3
Ang. den bilden. Jag tänker inte skära mig mer, när jag slutade för 17 månader sen, då slutade jag. Men jag har haft stunder då jag velat göra det, vart nära på att göra det, men detta är ytterst få gånger, kanske 3 gånger på ett och ett halvt år? Jag kommer inte göra det, men för mig som lever med mina ärr och med "rösten" i mitt huvud, jag kände att det var dags att ventilera ut det bara! Så jag målade upp failade ärr och skrev det som jag hör i mitt huvud. (Låter superknas jag vet)
MEN, jag kommer inte falla tillbaka dit igen, det kan jag försäkra er om! Men att jag tog mig chansen att måla ut det är som "terapi" för mig, att bara få släppa ut tankarna och känslorna! Dels för att jag aldrig riktigt gjort det tidigare eller förut, då jag liksom skämts så mycket för det och fått det kännas som jag borde göra också! Men jag mår bra i övrigt, jag är lycklig och jag vill självfallet leva. Det som har vart har vart, men att dessa tankar kommit tillbaka nu lite då och då, det ÄR inget jag kan styra över, jag jobbar mig bara i genom dom perioderna, och jag uttrycker mig om dom, smått.
Så ingen behöver oroa sig, jag har min stadiga grund och jag tänker som sagt inte falla tillbaka dit igen, men tack för eran omtanke! Ni är sannerligen underbara! <3
Ärligt talat? Detta är något jag haft väldigt mycket på tankarna på senare tid, och jag berättde aldrig det för någon, men jag var ungefär såhär --> <-- nära att göra det i söndags.. Min ångest tog överhanden, och jag tappade fattningen, men jag gjorde det inte.
Sen för pennvässaren som är fastklistrad i pappret, när jag skadade mig själv så ville jag ha något att skära mig med som ingen skulle misstänka.. Utan att uppmuntra någon till något: så vill jag säga att pennvässaren var ett bra exemplar, det var bara att skruva av/på bladet, ingen misstänkte den. Men detta var pennvässaren jag använde, *kollar skamligt ner i backen* jag kan inte få mig själv till att kasta den, så den ligger här och påminner mig, It triggers me like alcohol triggers a former alcoholist..
Förövrigt så vill jag försöka mig på att måla och skriva lite mer, övning ger färdighet, right?
Doodlade lite för första gången på länge, hämtade min inspiration (och därmed alla quotes) från en otroligt bra och brittisk kortserie vid namn: My Mad Fat Diary, blev rätt nöjd för att vara så oslipad som jag är vid att skissa! Ehe ja, för er som inte ser, jag försökte doodla mig själv.. Att jag försökte är huvudsaken, right?
Som ni ser så orkade jag inte måla händerna och fötterna, it was too complicated man, I could barely draw one of the boobs! (As you can see)
Jag är någon som skrattar och ler, ibland genuint, ibland för att dölja andra känslor. Jag är någon som gråter, av glädje eller utav sorg och förtvivlan.
Jag är någon som älskar med hela mitt hjärta. Jag är någon som hatar, som avskyr, ibland med rätt till det, ibland inte.
Jag är någon som alltid älskar att prata, i seriösa som oseriösa samtal! Jag är någon som njuter av tystnaden och lugnet.
Jag är någon som är stark och rakryggad. Jag är någon som är svag och vacklar ibland.
Jag är någon som väldigt gärna kramar om människor. Jag är någon som ogärna slår människor, men alltför ofta så gör jag det ändå.
Så kom för en ynka stund sen hem från en i min mening otroligt fantastisk kväll hos min ungdomsledare! I stort sett så har ju både fredag och lördagen vart ett bra kapitel för denna veckan (om man kan uttrycka sig så). Igår (fredag) så var det mycket att bara våga släppa taget, om allting, våga öppna upp mig med det jag sätter mina glasväggar runt! Tur är att jag kan få hjälp med det, jag är välsignad med godhjärtade och fantastiska personer som finns där för mig och som ställer upp på ett samtal sent in på natten! Så ja, la mig klockan 5 nöjd med att jag tillslut hade lyckats få en räätt okej ordning på alla fronter jag behövde fixa i mitt liv!
Så idag då? Lördag? Jag lekte/spelade Van Helsing, jag och några till jagade den ökända vampyren, Dracula! Gabriel bjöd hem några till en heldag hos honom fylld med mat, spel och film! Jag fick pröva på Carcassonne för första gången, sen spelade vi då det här spelet när man skulle leta upp och döda Dracula, ett otroligt roligt spel, tog oss bara minst 6 timmar? Det med en middagspaus i mitten där det bjöds på taco, och tror inte jag ljuger när jag säger att jag inte ätit så mycket på en evighet, heeelt fantastiskt gott var det! Sen kollade vi på film, En Riddares Historia, min favoritfilm när jag var liten, fortfarande lika bra som jag minns den, sen så bjöds det på godis, och var jag inte fullproppad innan, så blev jag det nu!
I morgon är det söndag, vilket kommer bestå av att gå på obligatorisk gudstjänst, städning, fixa med papper och säkerligen pluggning av tyska! Det ska bli en intressant dag, kommer säkert bli najs-bajs!
Men nu måste jag sova, så godnatt folket, där fick ni en kort update om mitt liv! Puss.♥
Ärligt talat, jag behövde prata av mig, men samtidigt kunna förmedla det till någon, jag är ledsen om det blev långt, rörigt och akward typ.. Men detta var ärligt talat det jag hade på hjärtat, so bare with me on this one, okay?
Ja, ledsen att jag bröt ihop lite smått där också.. Aja, ska begrava mig själv under en sten för all evighet nu..
Vaknade relativt tidigt och som de flesta människor skulle göra så gick jag och tog mig lite frukost, därav ut kommer min tvillingbror! Jag som lite halvt för mig själv sa: "Åh jag vill ha en kram av någon", så kom han och gav mig en såndär klapp på ryggen kram, oväntat..
Frulle och några avsnitt av Supernatural då jag väntade på Hille att logga in på fb! Väntade, skrev till henne, fastnade framför Tumblr och sedan begav jag mig ut i stormen mot Hille! Jag vet inte varför men av någon anledning, att så fort jag kom ut så blev jag superglad, vinden som tog tag i min halsduk, underbar musik som spelade i hörlurarna och en allmänt lycklig Läjna!
Sen när jag hunnit gå runt 150m (till missionskyrkan ungefär) så var jag ju tvungen att fixa med halsduken då den fladdrade hejvilt runt halsen på en fnittrande mig som kände sig som en såndär lycklig människa i en typical amerikansk film som bara mimar med till musiken, typ! Sen när jag skulle gå igen så fick jag en glädje-spasm och hoppade till med ett: Iiiih! ("Liiveet äär göött" tänkte jag), då precis körde det förbi en bil på vägen och man bara såg hur kvinnan och mannen i bilen bara log så stort mot mig genom fönstret! Underbart!
Sen fortsatte jag min resa mot min destination och hade ett moment när min halsduk flög av och landade så fint på marken, tog upp den och fortsatte att vara fab där jag gick! Sen kom jag fram till Hille och en kort stund efter det så kom Frasse också! Så vad är det första vi gör då, tro? Jo vi tryckte ihop oss i en soffa och snackade lite, och sedan försökte jag och Frasse göra Hille obekväm så vi tog runt 80st störda kort medan hon satt i mitten lite halvt osäker då hon hatar närkontakt, till en viss del..
Sen då, jo vi stack till ica, köpte godis och chips för 80 kr drygt.. Kan ju också tilläga att våra mattkunskaper sög lite halvt och vi ställde till med småbesvär på ica när det fattades 3 kronor.. Ehehehe.. Sen var det partay och helt underbara samtal om allting på denna jorden ungefär, sen vill Frasse förstöra mitt liv så hon visade mig denna videon:
"And I jizzed in my pants", den låttexten rullar förbi ens huvud när man ser denna videon vill jag påstå..
Ja, sen ännu mer roliga samtal fyllt med skratt och ännnu mera skratt! Usch vad magen gjorde ont vill jag säga, såå mycet skratt! Ja sen gjorde vi planer på saker vi ska göra, som att t ex gå och handla på second hand någon dag! Sen bytte jag och Frasse kläder, för vi är normala, vad gjorde vi mer? Jo vi poserade supersnyggt och såg inte alls ut som två modelerande homosar (som Hille lite halvt uttryckte det typ), nope nope..
Sen var det ju den episka bilden när jag och Hille gjorde en remake av "The creation of Adam" med en chipspåse som sträcktes ut, lite fab blev det tyckte jag..
Jag fick vara Gud eftersom jag är den kristna av oss, haha rätt ska det vara!
Ja, sen bjöds det på mat av Micke-licke-likel, fint skulle det vara, men finast var ju Hilles lillasyster som gick runt utklädd till häxa, just saying.. Ja, sedan då? Vi pratade om bara de konstiga saker bara vi tycks prata om, men även lite om serious and deep stuff liksom! Därefter var det jakt på roliga videoklipp på folk som skämde ut sig och det slutade med att vi hamnade hos denna killen:
Och vi kokade i den stunden ihop ännu mera planer för våra liv, vi skulle starta en youtubesida och börja göra random skit och utmaningar..
Sen var det dags att gå hem, klockan började ju närma sig ett och Frasse behövde gå hem! Men glad som jag var så strudiluttade jag hela vägen hem med musik i hörlurarna, looking faaab as usual! Jag kom hem, var så glad att jag trodde jag skulle sprängas, så bestämde mig för att gå ut på en promenad, se om jag kunde lugna ner mig, nope gick inte så bra, skuttade mest hela promenaden..
Sen såg jag hur det lyste i en viss ungdomsledares lägenhet och jag tänkte: Eh, varför inte terrorisera honom med min glädje, ge honom en kram, vem vill inte ha en kram liksom? Det blir han säkert glad över! Vad möttes jag av tro, en lång gestalt med ögon som hängde smått av trötthet, och som efter att jag gett min terror-kram i den stunden idiotförklarar mig med att säga: "Vad gör du ute nu? Klockan är ju typ två?" (Correction: Den var 01.25) Sen hade du mig som var sprudlande glad och superpigg, så kan ju säga att min (i min mening fina) gest inte gick hem hos denne trötta stackare! Ja, sen då så fick jag typ ett "Gå hem och sov med dig".. Men jag som är jag gör ju inte sånt: Jag sa hejdå, fortsatte gå på promenad och ja nu sitter jag här, klockan 03.20..
Men nu ska jag väl säga att det är dags att sova, så godnatt folket, om jag kunde så skulle jag ge er massa kramar, ni är så värda det, vill jag i alla fall påstå, from the very deep of my heart!
Jag är lycklig, det är jag, jag har haft två otroligt goa veckor, det tänker jag inte ljuga om! Jag har ändå lite fått uttrycka mina känslor mot folk, det jag kunnat uttrycka i alla fall. Så vad är det då som jag grubblar så över, jo notera att jag fått litet uttryckt till människorna runtomkring mig.
Det finns så många tankar som jag haft i huvudet, inte dåliga tankar utan bara mer tankar och därmed funderingar kring olika saker i mitt liv och jag vill bara få babbla ut om det i en (säkerligen) rörig massa till någon, men kanske inte vem som helst, men någon i min närhet, någon jag självklart litar på i dessa frågor!
Varför gör jag då inte det? För det känns redan som jag stör människor tillräckligt med allt som jag är och har att säga/uttrycka. Sen vågar jag inte fråga, det för att jag är rädd för att störa och jag behöver någon som låter mig prata, någon som lyssnar först och börjar prata efteråt, när jag är klar. Eller förstår ni?
Det känns lite hopplöst, att jag är sådan, alltid, jag vill sträcka mig ut, men jag vågar inte till typ 80% göra det, för att det känns som att jag stör, som jag är en gnällig finne i röven på någon typ.. Vilket är något jag inte vill vara, verkligen inte! Så jag vet inte vad jag ska göra, jag känner verkligen att det skulle vara gött om jag fann någon som kunde ha tiden och orken att sitta ner med mig någon timme eller två (som man brukar säga), bara låta mig få prata av mig, ta frågorna samt ge mig svaren efteråt!
Nu ska jag försöka ruska av mig den känslan och tanken för några timmar och sova, men det ändrar inte det faktum att jag måste ta tag i det sedan, i morgon eller i övermorgon.
When I was a kid I used to think that pork chops and karate chops were the same thing I thought they were both pork chops and because my grandmother thought it was cute and because they were my favourite she let me keep doing it
not really a big deal
one day before I realized fat kids are not designed to climb trees I fell out of a tree and bruised the right side of my body
I didn’t want to tell my grandmother about it because I was afraid I’d get in trouble for playing somewhere that I shouldn’t have been
a few days later the gym teacher noticed the bruise and I got sent to the principal’s office from there I was sent to another small room with a really nice lady who asked me all kinds of questions about my life at home
I saw no reason to lie as far as I was concerned life was pretty good I told her “whenever I’m sad my grandmother gives me karate chops”
this led to a full scale investigation and I was removed from the house for three days until they finally decided to ask how I got the bruises
news of this silly little story quickly spread through the school and I earned my first nickname
pork chop
to this day I hate pork chops
I’m not the only kid who grew up this way surrounded by people who used to say that rhyme about sticks and stones as if broken bones hurt more than the names we got called and we got called them all so we grew up believing no one would ever fall in love with us that we’d be lonely forever that we’d never meet someone to make us feel like the sun was something they built for us in their tool shed so broken heart strings bled the blues as we tried to empty ourselves so we would feel nothing don’t tell me that hurts less than a broken bone that an ingrown life is something surgeons can cut away that there’s no way for it to metastasize
it does
she was eight years old our first day of grade three when she got called ugly we both got moved to the back of the class so we would stop get bombarded by spit balls but the school halls were a battleground where we found ourselves outnumbered day after wretched day we used to stay inside for recess because outside was worse outside we’d have to rehearse running away or learn to stay still like statues giving no clues that we were there in grade five they taped a sign to her desk that read beware of dog
to this day despite a loving husband she doesn’t think she’s beautiful because of a birthmark that takes up a little less than half of her face kids used to say she looks like a wrong answer that someone tried to erase but couldn’t quite get the job done and they’ll never understand that she’s raising two kids whose definition of beauty begins with the word mom because they see her heart before they see her skin that she’s only ever always been amazing
he was a broken branch grafted onto a different family tree adopted but not because his parents opted for a different destiny he was three when he became a mixed drink of one part left alone and two parts tragedy started therapy in 8th grade had a personality made up of tests and pills lived like the uphills were mountains and the downhills were cliffs four fifths suicidal a tidal wave of anti depressants and an adolescence of being called popper one part because of the pills and ninety nine parts because of the cruelty he tried to kill himself in grade ten when a kid who still had his mom and dad had the audacity to tell him “get over it” as if depression is something that can be remedied by any of the contents found in a first aid kit
to this day he is a stick of TNT lit from both ends could describe to you in detail the way the sky bends in the moments before it’s about to fall and despite an army of friends who all call him an inspiration he remains a conversation piece between people who can’t understand sometimes becoming drug free has less to do with addiction and more to do with sanity
we weren’t the only kids who grew up this way to this day kids are still being called names the classics were hey stupid hey spaz seems like each school has an arsenal of names getting updated every year and if a kid breaks in a school and no one around chooses to hear do they make a sound? are they just the background noise of a soundtrack stuck on repeat when people say things like kids can be cruel? every school was a big top circus tent and the pecking order went from acrobats to lion tamers from clowns to carnies all of these were miles ahead of who we were we were freaks lobster claw boys and bearded ladies oddities juggling depression and loneliness playing solitaire spin the bottle trying to kiss the wounded parts of ourselves and heal but at night while the others slept we kept walking the tightrope it was practice and yeah some of us fell
but I want to tell them that all of this shit is just debris leftover when we finally decide to smash all the things we thought we used to be and if you can’t see anything beautiful about yourself get a better mirror look a little closer stare a little longer because there’s something inside you that made you keep trying despite everyone who told you to quit you built a cast around your broken heart and signed it yourself you signed it “they were wrong” because maybe you didn’t belong to a group or a click maybe they decided to pick you last for basketball or everything maybe you used to bring bruises and broken teeth to show and tell but never told because how can you hold your ground if everyone around you wants to bury you beneath it you have to believe that they were wrong
they have to be wrong
why else would we still be here? we grew up learning to cheer on the underdog because we see ourselves in them we stem from a root planted in the belief that we are not what we were called we are not abandoned cars stalled out and sitting empty on a highway and if in some way we are don’t worry we only got out to walk and get gas we are graduating members from the class of fuck off we made it not the faded echoes of voices crying out names will never hurt me
of course they did
but our lives will only ever always continue to be a balancing act that has less to do with pain and more to do with beauty.
“It doesn’t make sense to call ourselves ugly, because we don’t really see ourselves. We don’t watch ourselves sleeping in bed, curled up and silent with chests rising and falling with our own rhythm. We don’t see ourselves reading a book, eyes fluttering and glowing. You don’t see yourself looking at someone with love and care inside your heart. There’s no mirror in your way when you’re laughing and smiling and happiness is leaking out of you. You would know exactly how bright and beautiful you are if you saw yourself in the moments where you are truly yourself.”
