littleangelthoughts

Jag är aptrött, det kan jag börja med att skriva! Lite ovant att behöva gå upp vid 5-5.30 på morgonen, ännu mer ovant att vara i fullt sjå hela dagen på Margaretas Park! Det är otroligt trevligt där dock, och jag har (än sålänge) haft tre riktigt bra dagar och morgnar! Så jag tänker inte direkt klaga liksom! 

 

Seeeeeeeeeeen, I'm just gonna break it down to all of you guys! Efter en höst där jag känt av väldigt mycket att "kan jag vara mig själv, fullt ut?" då menar jag bland klasskompisar som med mina närmaste vänner, och jag har då äntligen efter månader av grubbel och en brytningspunkt där jag vart rätt nere; kommit fram till att jag tänker vara mig själv, jag tänker inte dölja vissa delar av mitt liv, alla delar av mig är en del av mitt liv (låter logiskt eller hur?). Detsamma gäller med bloggen, alla delar av mitt liv ska jag känna att jag har friheten att få uttrycka mig i samt få skriva om! För det har hänt så spännande saker i mitt liv i höst, och det har vart surt att jag känt att jag inte kunnat dela det här liksom, därav att jag knappt bloggat! Så nu sker min förändring tillbaka till det gamla, min blogg där alla sidor av mig ska få lysa fram, är vi överens kära människor? Vad bra!

 

Men för att komma tillbaka till ämnet, spenderat varje morgon denna korta vecka med att dra på hörlurana och mima med till min fanastiska musikkollektion i mobilen på vägen ner och hem från Margaretas Park! Jag har vart glad, men inte hyperglad, utan med allt tänkande jag gjort på senare tid så har jag en mer seriös tacksam glädje och jag har verkligen försökt visa de människor runt omkring mig den uppskattning och creadz de förtjänar! Jag har kommit en liten bit på vägen än sålänge! 

 

Sen en till sak jag tänkt på otroligt mycket på under ett tag nu är Ledarskap! Alla vet ju typ att jag är ledare i kyrkan, men för mig så känns det som det bara varit en titel och jag har funnits där under den simpelt sagt! Men ju mer jag utvecklats under hösten, som person och inom kyrkan, så har viljan att utvecklas som ledare vuxit sig större också! Därav har också mina tankar surrat runt den kristna ledarskapskursen som min kära ungdomsledare en sen natt föreslog att jag skulle hänga med på då han pekade på en lapp som satt på anslagstavlan! Ja, sen hade jag ett otroligt (och då menar jag otroligt) långt samtal med Robin om ledarskap, han har tydligen alltid sett en ledare i mig ("Inte frågan om hur, utan om när") och han gett mig tips och uppmuntran på de plan jag behövt lite hjälp med, i det praktiska liksom! 

 

Sen igår så hände nåt halvgalet, människan sa åt mig att be för honom, personlig förbön, det är något jag aldrig gjort, kunde jag andas? Nope. Gick det relativt bra då? Ajjemän. Nej men hela den biten av kvällen var otroligt befriande, upplyftande och fantastisk. Jag smet in i kyrksalen efter scouterna och Robin satt där längst fram och bad, jag hörde lite av hans bön när jag satt längst bak och det var lite rörande att höra allt han sa när han bad för alla i Tonårsscout, när han (tydligen) bad för mig, och jag var redan på ett sådant tackamt humör, så ja jag kanske lät tårarna ta över, det var en känslosam stund, jag menar jag är ju otroligt tacksam för honom. Sen när han var klar, jag vet inte, jag gick fram och hade en såndär jättetight kram där man inte behöver säga något, utan båda förstår varandra, utan att knappt använda ord liksom, och det var en sån kram jag ville ha och ge, så det var liksom asgött! Ja, sen så kom den där pirriga biten när Robin bad mig be för honom, men det gick bra som sagt! 

 

Ja, jag hade tänkt att de skulle bli en kort update, och ja jag hade något annat jag egentligen skulle säga, men ändring i schemat blev det visst! Nu ska jag dock duscha och äta en macka för att sedan sova, för jag är verkligen aptrött! Men ni får ha det bäst, så ska jag försöka uppdatera om mitt liv lite mer snart igen! Pussiluss!