littleangelthoughts

Ska snart sova då klockan är 3, men låt mig säga såhär, det där stora isflaket med vad folk i klassen undangömt för varandra gällande åsikter och ja allt annat, det sprack idag.. Så just nu råder det mini-kaos i klassen.. Trevligt..

 

Förövrigt så gick nationella provet bra idag, tycker jag i alla fall! :3

 

Se hängde jag i kyrkan (vad annars liksom) ikväll, musikquiz, mitt lag vann! Sen så gjorde vi inte så mycket mer, åt paj, en kompis fyllde år! Ja sen så var man trött och ett av de bästa sakerna som hände ikväll var när jag la mig under predikstolen i kyrkan och sov, sååå mysigt! Sen så kan jag ju säga sätta sig i soffan och somna mot sin ungdomsledare inte heller var helt fel, att luta sig mot folk generellt och snooza till lite är gött, så menar inte specifikt för att de var Gabrilutt, nej nej! Men sen det bajsigaste som hände var att han vaknade.. Då fick man inte sova längre.. 8(

 

Aja nu ska jag skriva i mitt block och sedan sova! Ha det gött pastej-pruttilutter! :D

Idag denna lördagen började jag dagen 7.30 för att åka iväg in till Fjällstugan i Jönköping för att vara med på Forward! För de som inte vet så är Forward en ledarskapskurs på fyra delar och idag var då första delen! Väl där fick jag lyssna på Renata Chlumska som pratade om sin bestigning av Mont Everest, om ledarskap och om utmaningar, ja det hon sa fyllde två hela sidor i mitt block! Det var otroligt peppande att höra henne!

 

Sen i övrigt så har inte jag ätit någon riktig mat idag, ville bara tillägga det.. 

 

I alla fall hela kursen var super, sen när Ida-Maria skulle skjutsa mig till Immanuelkyrkan så stannade hon och pratade med Michael Johnson ( ) vilket gjorde mig lite Starstrukk, men det var när självaste Jonas Sandwall gick in genom dörren som jag var tvungen att samla mig.. I vilket fall så tog jag mig modet att prata med honom och han blev jätteglad över min respons till hans musik och han pratade lite om sin kommande EP, yaay! För de som inte vet så är jag ett stort stort fan av Jonas låtar, de är liksom låtar jag lyssnar på dagligen! T ex som den här:  Sen när jag kom ut så släppte jag ut en litet glädjetjut och Peter Bernhadsson som förstod att jag gjorde det för att jag just träffat min idol säger: Carolina tänk inte så, de är människor som dig, de är inte högre än dig och du inte lägre än dem, se dom som dina vänner, som dina jämlikar!

 

Sen var det konfaträff i Immanuelkyrkan, Gabriel hade hittat mina gamla nycklar, smått rostiga men upphittade! Där bjöds det på fika (som om jag inte hade fått nog av det under kursen) och jag träffade Hanna, eller Mumintrollet som jag kallar henne! Vi båda avstod från leken och pratade under spelturneringens gång! Vilket var väldigt kul då Hanna är en otroligt underbar person! 

 

Sen var det Ignition efter konfaträffen och där bjöds det på lite andaktsstund (då jag kom in lite sent pga sen hemkomst), Och tro mig, när det varit full sjå hela dan, då är det gött med en lugn stund! Sen var det lite café och jag hade någon utstirra-tävling med Gabrielos! För ja, han är ju ytterst normal som sagt.. 

 

Sen var det en otroligt göttig konsert, bandet hette: Konsert för Kongo. De hade otroligt bra texter och låtar! Sen fick jag en bok och en tidning av dom! Vilket var snällt av dom!

 

Sen lite mera café, chill dill, sjöng låtar, åkte sedan hem och nu sitter jag här.. (Och lyssnar, fangirlar fortfarande inte alls över mötet med Jonas Sandwall)

 

I morgon blir det gudstjänst sedan plugg inför exempelvis muntliga Nationella i svenska! För nu ska jag sova, så puss och kram! :)

Insåg idag 6/4-13 att det var ett bra tag sen sedan jag skadade mig sist, fascinerande va? Lite.. I alla fall, till att ha kommit till denna dagen och fortsätta gå mot de andra så har det varit asjobbigt men också underbart i flera stunder, vilket fått en att tänka, väldigt mycket, på allt. Men någonting jag insett under denna tiden är att sår faktiskt läker, med tiden, många av dom i alla fall. Men hur mycket man än försöker, försöker vara positiv och allt, så är lycka inget som naturligt varar helt förevigt. Det är ett val att försöka fokusera på det som bygger upp en, eller det som förstör. Livet är en evig kamp, depression, ångest, etc är något jag insett att jag kommer få jobba med hela mitt liv med att kontrollera, det är ett faktum. Man måste slita för att vara lycklig, men värt mödan är det dock när man väl sitter där med träningsvärk i magen och kinderna från allt skrattande, när de värmer i hela kroppen. Det är många gånger under denna tiden som jag velat falla tillbaka, varit nära på. Bara den senaste månaden så var jag nära, men sen tog jag mig i kragen och gjorde mig av med det som frestade mig, i ett vitt kuvert och lagd i händerna på någon annan att slänga bort. I vilket fall, som jag skriver det här, jag är inte superlycklig, jag långt ifrån skrattar och skuttar runt just. Jag har spillt några tårar idag, återigen intalar jag mig själv att i slutändan kommer det bli okej, även om det inte känns så nu, så kommer det bli det. Men ändå smiter ett litet genuint leende upp på mina läppar medan jag skriver och tänker. Jag måste fortfarande varje dag ställa mig framför spegeln och säga: Du är vacker och älskad bruden, never forget and keep rocking! Ibland ropar jag ut det i munter ton, ibland muttrar jag bara ut det med sur min. Det är en evig kamp, att leva, men jag tänker inte sluta bara för det, vad är bra med det? 

 

Att fixa det här som kallas livet, hur? Så relativt långt som jag kommit på vissa plan, det hade jag aldrig kunnat göra själv! Jag vill verkligen tacka alla mina vänner, i och utanför kyrkan, för stödet, för det flertalet gånger de låtit mig få komma och gråta ut hos dom, fått prata ut. För att de funnits där hela tiden, och fortsätter finnas, för att de kommer med glädje och får en dra på smilbanden bra som dåliga dagar! Tack, min resa är inte slut än, det kommer komma många fler backar och gupp i livet, lite raksträckor också, och jag är tacksam som aldrig behöver gå den här vägen ensam längre, tack! Utan er så hade jag inte klarat det, jag vet att det är jag som gjort arbetet, men ni har vart som oljan som fått min motor att inte skära sig, som fortsatt få kuggarna att gå, eller hur bilspråk nu funkar. (Var det korrekt sagt tro, äh, vi säger det nu) Tack, ni förtjänar också en stor bit av kakan för detta! 

 

Sen som den kristna och väldigt stolt troende människan som jag är, så vill jag ge världens creads till Gud, för alla människor Han välsignat mig med, med all kärlek, kraft och styrka han överöst mig med, tack, finns knappt ord att beskriva något av allt jag känner och tänker. 

 

Så ja, det här är livet (Välkommen till det, Carolina), det är inte en dans på rosor alltid, man står inte alltid på toppen av en regnbåge, utan ibland är man mitt i stormen, men om man fokuserar nog med blicken på de mörka molnen så kan man se skuggan av solen skymta sig någonstans där bakom. Jag kommer ha dagar när allt känns skit, när jag vill skrika och kasta saker omkring mig, jag kommer ha dagar när jag är glad och kommer inbjuda människor till kramar som aldrig verkar ta slut. Jag vill påstå att jag mår bra, men jag mår också dåligt, jag är glad, men jag gråter även, jag är en simpel människa med ett litet trasigt förflutet. Bara det faktum att leva ett normalt liv är något jag behövt lära mig att göra under denna tiden, samt lära mig lita på människor igen (vilket har varit mitt livs bästa val förövrigt). Jag har kunnat lära mig att älska mig själv, oavsett för vad jag är, och jag är mycket, men också lite! Jag har fått lära mig en barnslig och självklar sak som innebörden av att sova och äta regelbundet och ordentligt, vilket har vart ett stort problem för mig att komma ifrån, alla sömnlösa nätter och dagar då jag svält mig själv, det är mycket bättre nu men fortfarande så uppföljer jag inte det varje dag! Jag lär mig fortfarande, jag växer, jag mognar, jag är påväg någonstans, jag vet inte vart men jag vet att det kommer vara värt väntan och allt vandrande! Jag har gjort och kommer fortsätta göra stora misstag och stora bedrifter i livet, jag faller och jag reser mig upp igen! Det finns någon mening med mitt liv, varför annars skulle jag fortfarande vara kvar? Varför skulle ni mina vänner annars fortsätta bry er så mycket om att hålla mig kvar på fötterna? Min tro må svikta och jag må tvivla, men med Gud och ni människor i mitt liv, så kommer det bli okej, i slutändan.

 

Så till ni som orkat läsa allt, tack så mycket, ni är guld värda, hoppas ni inser det och alltid kommer ihåg det! Jag älskar er, ni är fantastiska! Bara en simpel sak som ett "Hej", en kram eller ett leende kan göra så mycket, så underskatta aldrig det! Trots att ni gjort så mycket mer än så under denna tiden, så underskatta aldrig kraften av en gärning! Ni är sannerligen ena' underbara klippor att få ha i livet, i vackra soluppgångar som i stormiga hav!

 

 

Ps. Jag ljög inte när jag sa att vissa sår läker bort med tiden, detta är de fysiska.